Livet leker med liten marginal

För snart en vecka sedan skulle jag åka till jobbet som vanligt. Sandra skulle komma och hämta mig och sen skulle vi bara ta upp Fredrik på vägen till jobbet. Jag var lite sen ut till mötesplatsen utanför "Tre kronor", så Sandra hade fått vänta ett tag. Men iväg kom vi i alla fall och vi åkte hem till Fredrik. Allt var som vanligt och vi satt där alla tre med våra tankar och samtalsämnen. Rätt som det var kunde allt ha varit slut. Vi skulle köra ut på stora vägen och åka vänster till H-näs, och vi såg inte långtradaren som kan ifrån vänster så Sandra gasade och började köra ut i vägen. Jag satt i min egen lilla värld och kollade bara rakt fram, men blev plötsligt rädd när Fredrik skriker rakt ut. Jag känner Sandra bromsa och jag tittar åt vänster och ser den stora lastbilen komma i hög, hög fart mot oss. Bromsarna tar inte, utan vi glider i hög fart på snön och vi kör rakt in i lastbilen, och slår i flera gånger. Det ögonblicket var så fruktansvärt. Hade det hela hänt en hundradel tidigare hade lastbilen kört rakt in i sidan på oss, och det hade kunnat sluta fruktansvärt. Nu hade vi jättetur och ingen gjorde sig fysiskt illa. Men alla tre var väldigt upprörda efter händelsen, och jag själv mådde inte alls bra. Med blandade tankar på vad som hade hänt, vad som kunde ha hänt och vilken tur jag hade haft denna tisdagsmorgon, kände jag mig väldigt konstig. Har aldrig känt denna känsla förut och den går inte att beskriva.

Händelsen fick mig i alla fall att känna otrolig tacksamhet för allt jag har och känner i mitt liv. Men då jag vet att just denna händelse fick mig att känna denna tacksamhet, blir jag förbannad. Jag ska väl inte behöva ha en nära-döden-upplevelse för att få upp ögonen för vilket härligt liv jag lever, utan jag borde och ska för alltid vara tacksam när jag får känna allt det underbara som livet erbjuder och att jag inte råkar ut för några tokheter. Men visst var denna olycka en väckarklocka på att jag ofta tar saker i vardagen och livet för givet. Jag ser saker och ting med andra ögon nu....